Hösten 2021 var jag för första gången uppe på Lofoten. Det hade länge varit en önskan att komma dit och med egna ögon se detta majestätiska landskap med sina höga berg med klippbranter som bara störtar ned i havet. Väl på plats blev jag precis som alla andra helt betagen av landskapet. Jag tittade, jag fotograferade och jag njöt av naturens storhet.

Väl hemma efter flera veckors resa i norr gick jag igenom alla bilder som jag samlat på mig. Det var då några oansenliga bilder på former i strandbrynet fångade mitt intresse och plötsligt var det de bilderna jag tyckte mest om från hela resan.
Bilder på ett litet landskap precis vid strandkanten. Så skört och förgängligt innan nästa större våg kom och suddade ut samt skapade ett nytt mönster.
Mönster om ack så förgängliga och oansenliga. Om de fryses fast i en bild kan de i det egna sinnet förvandlas till något annat, ett landskap, ett djur. Ja till vad som helst, det är upp till dig och din fantasi

Jag förstod där och då att 2022 var året då jag skulle fokusera på dessa strandkanter. Stränder finns ju runt hela vår kust med olika karaktär men så klart också vid Lofoten och ännu mer norrut i Norge, det var ju trots allt där det började. Jag insåg ganska snart när jag gick där på stränderna, lyfte blicken och rätade på ryggen. Att det fanns något annat också. Ett förgängligt ljus vid horisonten. Ett ljus som var precis lika flyktigt som de mönster jag såg i stranden. Det ljus som finns innan gryning eller efter solen gått ned. Men även det föränderliga ljuset en grå och småregnig dag. Så jag utökade mitt fokus för att även inbegripa detta ljus.
Så detta det du har framför dig är en del av mitt 2022.
– Förgängliga mönster och tillfälligt ljus